Från moll till dur (så kan en dag också bli)

I fredags var det tid för att ta farväl av en ungdomsväninna. Vi träffades i Italien 1969 och efter det blev vi klasskamrater på yrkesskolan samt kompisar på fritiden. vi tillbringade många danskvällar på Rondo, Vågen och Hugget. Hon träffade sin kärlek tidigt och gifte sig redan det år hon skulle fylla 20. Jag umgicks fortfarande med henne efter att hon fått sitt första barn och sedan några år till när jag själv fick barn. Men sedan i många år var det bara telefonsamtal ibland och kort till jul. I många år tänkte jag att nu måste vi träffas igen och för tio år sedan bestämde jag att jag skriver ett brev och kollar läget och efter en månad ringer telefonen och där var hon igen min goa kompis. Tyvärr hade hon drabbats av sjukdom men vi återknöt kontakten och jag besökte henne vid jämna mellanrum och vi hade många trevliga stunder med skratt o goa minnen. Tyvärr orkade inte hennes kropp längre så det var en tuff fm igår men otrolig vacker minnesstund där musik hon uppskattat spelades. Stunden inleddes med Ålefeskarns vals och avslutades med Tillsammans igen. Däremellan var det dansmusik och annan musik som verkligen var henne. Så för mig var det mycket tårar men jag gick därifrån med ett leende inom mig då det talet som entreprenören höll som ett samtal med henne var så klockrent. På kvällen hade jag mina musketösvänner på besök. Det var skönt att även kunna skratta med levande vänner om man säger så. Ingen bild idag då allt bara krånglar med bloggen. Kram