Jag vill leva i Europa....

De sista kvällarna har de på SVT visat dokumentärer om de många människor som försöker ta sig till Europa via hamnar i Norra Afrika. I Tunisien kallas de här unga männen för Harragas, för de flesta som dokumentärerna handlade om, var unga män. De kommer från hela Afrika och de har gemensamt drömmen om ett bättre liv. Att det är ungamän är kanske inte så konstigt då deras kultur föreskriver att de skall ta ansvar ekonomiskt, inte bara för dem själva, utan också för deras föräldrar.
Igår visade de en dokumentär från Italienska ön Lampedusa, som ligger mitt i Medelhavet. Detta är för många av flyktingarna en sorts transits, om de kommer fram. För det är ju detta OM. De blir utnyttjade av profitsugna människor och transporteras i båtar som är undermåliga. Ok allt det här är inget nytt. Det som grep tag i mig var även människorna på Lampedusa som ställde upp för många av de här flyktingarna. De såg det som en stor tillgång till och med att få lära känna de här människorna. Se den här dokumentären om ni inte redan gjort det. Vill även lyfta upp det universella hos alla oss mödrar, det var mest mödrar som kom till tals i dokumentärerna vad gäller saknad, vi saknar, gråter, längtar och ger aldrig upp hoppet om våra barn. Vad är en dålig vår i jämförelse med allt detta?

Ett annat hav som är betydligt lugnare.