Vissa dagar vaknar jag och känner mig inte riktigt hel. Detta är en sådan dag. När jag inte har alla mina barn i närheten och känslan av att något fattas infinner sig. En saknad efter något (någon).Då känner jag mig som ett pussel där det saknas en bit. Mina döttrar finns i närheten men sonen bor sedan flera år i Thailand och det känns väldigt långt borta vissa dagar. Skype finns men vad är väl det mot känslan av att sitta ner och ta en kopp kaffe öga mot öga och diskutera världsproblemen. Jag vet att jag delar den här känslan med många mödrar runt om i världen och eftersom det är Alla Helgons helg tänker jag på min egen mormor som hade, när hennes egna barn växte upp, sin mor och syskon i USA. Senare bosatte sig två av sönerna i Kalifornien. På den tiden fanns inget internet och det kunde ta ett tag för breven att färdas över Atlanten. Hon hade åtta barn kvar i Danmark och Sverige men jag tror inte att det gjorde hennes längtan mindre efter de två over there. Dessutom miste hon två söner i olyckor och en i plötslig spädbarnsdöd. Hur kan man leva vidare efter sådana här saker? Väldigt sällan pratade hon om de båda pojkarna som båda hette Flemming men hennes sorg och saknad kan inte ha varit mindre för det.
Nu har dagen grytt och min svägerska som inte bor så långt härifrån fyller år idag (grattis) och hon längtar säkert också efter hennes barn, en är i USA på college och den andra studerar uppe i Norrland.
Och alla ni som har någon i livet som är långt borta - vårda dem - de som inte lever längre tänk på dem - men det är vi som lever som behöver varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar